Svar till Rothstein

Med anledning av Bo Rothsteins märkliga debattartikel i GP återpublicerar jag mitt inlägg Bloggen och den plebejiska offentligheten:

Jag har skrivit här ett tag nu. Det är kul. Jag hade inga stora pretentioner när jag började och det har jag fortfarande inte. Däremot har jag gjort några intressanta iakttagelser. Exempelvis när jag skulle skicka iväg mitt första inlägg genom att trycka på en knapp som det stod "publicera" på. Jag reagerade på det ordet. Det kändes opassande högtidligt och alldeles för... ja, offentligt. Det hade en air av kungörelse över sig, något anspråksfullt och förnämt. Jag minns att jag log lite överseende åt detta, att man använt sig av ett ord med en sådan nimbus, när det egentligen bara rörde sig om att ytterligare spä ut en redan oändlig ocean med ännu fler triviala tankar och reflektioner.

En annan märklig upplevelse var en fascinerade dubbelhet i vissa människors reaktioner på det faktum att jag skrev dessa små inlägg. Å ena sidan verkade de ta det hela på ett oproportionerligt stort allvar, som om det var en händelse av betydande samhällsrelevans att jag skrivit si eller så i någon notis. Å andra sidan fanns en underton av något nedlåtande alternativt generat, som de inte kunde hålla tillbaka. Som om jag tagit mig själv på för stort allvar. Att jag, förblindad av självupptagenhet, överskattade världens intresse för min person och mina åsikter. Denna dubbla reaktion gjorde mig en smula perplex. Hade jag varit en gestalt i en utvecklingsroman av Robert Musil hade jag inte blivit förvånad, men idag, i vår tid? I en tid när BB lägger ut foton av nyfödda på internet, när man inte kan gå på en fest utan att minst två personer noggrant dokumenterar minsta rörelse man gör och sedan taggar fotona på facebook dagen efter. När man planerar att installera webkameror i kistor. I denna tid skulle någon få för sig att det var något märkvärdigt med att skriva i en obetydlig blogg? Obegripligt.

Häromdagen hittade jag dock en ingång till denna enigmatiska dubbelhet. Vad jag tror det handlar om är responsen från ett medvetande som låst sig vid ett plebicitärt offentlighetsbegrepp och inte kan ta in betydelsen av att den tekniska utvecklingen möjliggjort en intensifiering och utbredning av den plebejiska offentligheten (plebs används alltså här i dess pejorativa respektive neutrala betydelse, jfr Habermas, Borgerlig offentlighet). Detta medvetande utgår naivt från att det bara finns en sorts offentlighet, massans offentlighet. Reaktionen jag mött blir då genast mer begriplig. Den plebicitära offentligheten, masskommunikationens monologa offentlighet, har en tydlig, hierarkisk struktur. Ett fåtal avsändare, experter eller exceptionella personligheter, producerar åsikter som den mediatiserade publiken passivt konsumerar. Att i en sådan offentlighet själv bidra med synpunkter möter direkt två invändningar. Är du en expert? Har du en publik? I grund och botten den arkaiska frågeställningen, vem tror du att du är?

Massans offentlighet är dock inte den enda. Den plebejiska offentligheten har en annan och mycket mer otydlig, nästan kaotisk, struktur. Tankar och resonemang flyter omkring i en osorterad, och i någon mening gränslös, kommunikationsgemenskap. "Gemenskap" måste naturligtvis i detta sammanhang förstås i mycket svag mening, utan de traditionella etiska konnotationerna. Det är inte heller möjligt att tillskriva den plebejiska offentligheten en otvetydig emancipativ effekt, även om den naturligtvis besitter sådana resurser. Den är helt enkelt en av flera offentlighetstyper som samexisterar i det senmoderna samhället. På samma sätt som en person kan agera såväl i det politiska systemet, qua byråkrat, som i en politisk offentlighet, qua medborgare (jfr Kant, Vad är upplysning?), så kan en medborgare agera i flera olika offentligheter. Det är OK. Ja, det är till och med bra.

Så alla ni bloggare med få eller inga läsare, som skriver inlägg efter inlägg utan några kommentarer, sträck på er! I salute you! Missaktningen ni möter är endast ett uttryck för det snöpta självmedvetandet hos en till konsument och massmänniska reducerad medborgare. Ni är alla delar av en gränslös kommunikationsgemenskap, ni bidrar alla till en levande plebejisk offentlighet. Och även om era bidrag inte lyckas frigöra några emancipativ resurser, vad är alternativet? Att hålla tyst och slå på tv:n?

andra bloggar, om: , , , , , ,

Kommentarer

  1. Hej Johannes.

    Jag fann något att begrunda för flera s-bloggare - dock inte dig - i Rothsteins artikel:

    "Ett annat problem som lyfts fram av de i USA mycket uppmärksammade demokratiforskarna Robert Putnam och Cass Sunstein är att många bloggar har en självrefererande logik som innebär att man bara kommunicerar med likasinnade och utestänger alla former av kritisk reflektion av de egna ståndpunkterna."

    SvaraRadera
  2. Att skriva märkliga debattinlägg är la lite av Rothsteins signum. Den underliggande innebörden brukar oftast kretsa - explicit eller implicit - kretsa kring något som - i alla fall i hans föreställningsvärld - är en skymf mot honom personligen.

    SvaraRadera
  3. Bo Rothsteins artikel har många höjdpunkter. Men det bästa är nog ändå:
    "Till skillnad från flera av mina statsvetarkolleger har jag valt att inte skaffa mig en blogg. Skälet var att jag inte tyckte jag hade så mycket intressant att säga så att det skulle räcka till."
    Trodde inte han hade sånt sinne för ironi.

    Din egen artikel är för övrigt väldigt intressant! Vi får börja läsa Habermas på lite nya sätt tror jag, med Deweys ögon så blir också våra neomaterialistiska/neopragmatistiska vänner nöjda.

    SvaraRadera
  4. @ anonym: Jo, något ligger det i det. Men samtidigt finns det också behov av, och plats för, mer specialiserade bloggar där vissa ämnen skärskådas. Och det är inget nytt. Frimärkssamlarklubbar har funnits länge och haft massor av introverta möten utan att Rothstein har reagerat.

    @ kropotkin: Ja, det finns ett narcissistiskt drag där. Men hey, vi är väl alla lite narcissister... Jag diggar och uppskattar att det finns personligheter av Rothsteins kaliber i vår offentlighet, de behövs.

    SvaraRadera
  5. @ jimpan: Jag hoppas ju på en Habermas-revival. Men vänstern har alltid haft lite svårt för honom, det började väl redan med Linkfaschismus-debaclet: http://de.wikipedia.org/wiki/Linksfaschismus#J.C3.BCrgen_Habermas_und_Rudi_Dutschke

    Och liberalerna gillar honom förstås inte. Sedan hjälper det ju inte att han är så demonstrativt otidsenlig (verkar helt ointresserad av den nya tekniken etc) och skriver så erbarmligt tråkigt. Karl-Otto Apel är aningen bättre på det viset.

    Dewey har nog större chanser. Kan du rekommendera någon bra bok om man vill få grepp om honom?

    SvaraRadera

Skicka en kommentar

Populära inlägg i den här bloggen

En statlig enhetsskola

Kvarteret som sprängdes